Intervju med Gert Johansson

Stiftelsen Dispurse grundades av entreprenören Gert Johansson 1993, med målet att ge mindre priviligierade flickor en möjlighet till utbildning, främst i Sydamerika. Idag sitter vi här med Gert och ska få följa med på hela resan. Häng med!

– Hur kom det sig att du startade Dispurse?

– Det var många saker som gjorde att det blev som det blev. När mina två flickor var klara med sin utbildning så behövde jag en motivation och funderade kring den problematik som jag ofta mötte i mitt jobb ute i världen. Nämligen att det var, och är, så många kvinnor som aldrig får chansen att vara med och påverka samhällsutvecklingen för att de helt eller delvis saknar grundläggande utbildning. Det här är för mig inte bara ett hot mot den enskilda individen, det är också ett hot mot utveckling, demokrati och humanism på vår jord.

 Mitt företag som jag startade 1971 gick med tiden väldigt bra, jag hade många goda medarbetare som gjorde att jag fick både tid och pengar över. Då började jag diskutera med min advokat, Peter Wåhlin, och med mina döttrar om hur vi kunde dra vårt strå till stacken för att skapa positiv förändring, om än i det lilla.

 Diskussionerna utmynnade i att Stiftelsen Dispurse bildades och att vi skapade stipendier så att fattiga flickor ute i världen skulle kunna skaffa sig en högre utbildning och därmed bli en positiv kraft i sina respektive samhällen. Den första stipendiaten var faktiskt i Peru.

 – Ni startade alltså i Peru och jag vet att ni också varit verksamma i Ryssland och Libanon, men nu jobbar ni i Colombia, Bolivia, Ecuador och Peru. Hur kommer det sig?

 – Det stämmer. Vår grundinställning har alltid varit att försöka hjälpa till där det är som värst vad gäller kvinnors rätt att få utbilda sig. Anledningarna till att kvinnor inte får chansen är flera, och fattigdom är en av dem, det kan vi vara med och påverka. Vi har försökt att hitta kanaler i arabvärlden och Ryssland men det har inte gått så bra eftersom det alltid är någon utomstående i maktposition som ska tjäna på hjälpen, och det godtar vi inte. Vi jobbade på med våra stipendier runt om i världen och kände att det gav resultat, inte så stora så att hela samhällen förändrades, men vi lyckades få flera kvinnor att utbilda sig ända upp på universitetsnivå. Dessa kvinnor har sedan blivit goda ambassadörer för vår verksamhet och bidrar till mycket nytta på hemmaplan inom medicin, juridik, ekonomi och inom undervisning.

Vi försökte ständigt att förbättra vårt kontaktnät i världen och sökte också i de delar av världen där det behövdes mest och där vi bedömde att det skulle göra mest nytta. Vi såg, i de delar av Afrika som behövde hjälp, att det redan fanns många andra organisationer som var igång med sitt hjälparbete, men inga, eller ett fåtal, organisationer jobbade med Sydamerika, så vi sökte oss dit. Vi har visserligen finansierat några vattenprojekt vid skolor i östra och centrala Kenya, men nu ligger vårt fokus som sagt i Sydamerika.

Det bor över 420 miljoner människor i Sydamerika och uppskattningsvis kan 20–30% av dessa inte skriva, läsa eller räkna. Ska man få något gjort ska man börja där det är som värst. Klarar man det så fixar man resten med. Vi har byggt skolor och dagcenter i Bolivia och Peru som alla blivit en bra språngbräda för befolkningen. Vi byggde också upp ett bra kontaktnät i dessa länder som har gett oss många möjligheter att sätta in hjälp där det har behövts bäst. 

Att vi nu har mycket fokus på Peru beror på det samarbete vi har haft med Gerd Dahlin-Öberg, en underbar kvinna som arbetat för Frälsningsarmén i Bolivia och Peru i över 30 år. Hennes kontaktnät har hjälpt oss mycket.

– Sakta men säkert så har ni också ökat era insatser och fler har fått hjälp, men om det nu är över 80 miljoner människor som inte kan läsa, skriva eller räkna i Sydamerika så kommer det ta väldigt lång tid innan man får rätsida på detta. 

– Så är det naturligtvis, det har vi också känt. Men man får inte dra sig för att hjälpa de man kan för att man inte kan hjälpa alla. Vi hoppas naturligtvis att andra hjälper till och att de som får utbildning också blir de små pusselbitarna som behövs för att så småningom lägga hela pusslet. Det gäller att göra insatser som förändrar världen till det bättre. 

När vi fick kontakt med Gerd nere i Peru så pratade vi mycket om hur vi på bästa sätt kunde bli den kraft som sätter snöbollen i rullning. Vi ställde oss frågan vad som är roten till den fattigdom och problem som finns i Peru? Det visade sig att analfabetismen är den enskilt största anledningen till den fattigdom vi kan se. Drygt 1,5 miljoner människor i Peru kan inte skriva, läsa och räkna, ca 75% av dessa är kvinnor. Dessa människor ställs, många gånger, utanför allt det en demokrati innebär, de ställs ofta utanför arbetsmarknaden och om de lyckas få något jobb av enklare karaktär så får de väldigt dåligt betalt. Det är här vi måste göra nytta och vi måste hitta vägar för att göra det snabbare!

Vi har testat på 4 000 meters höjd och i öknen 

- Vi gjorde en förstudie redan 2012 och har sedan dess jobbat med hjärnforskare, pedagoger och digitala experter för att skapa en plattform som, i så stor utsträckning som möjligt, leder till självlärande. Det här har inte varit en lätt process men vi har testat, förkastat och testat igen tillsammans med elever i Peru, Bolivia, Ecuador och Colombia, vi har testat på 4 000 meters höjd över havet, vi har testat i öken, vi har testat i ett flyktingläger i Colombia, och nu, fem år senare så har vi en färdig produkt. Vi har fått riktigt bra resultat så här långt och upplever nu att appen är färdig att lansera i större skala. 

– Fem år låter som väldigt lång tid för att utveckla en app? 

– Det är lång tid, men vi har som sagt haft begränsade resurser. Nu ska jag inte säga att det är den största anledningen till att det har tagit tid, det som tagit mest tid är att förstå hur själva lärandet ska genomföras. Detta är en helt annan teknik, det bygger inte på att du har en person, en lärare, som leder dig hela tiden, det bygger på att du ska bygga upp dina kunskaper själv, från nära noll. Viktiga ledord i vårt arbete har varit att utbildningen skall vara individuell och att eleverna kan studera när och där de har möjlighet. En annan viktig sak är att studierna ska kunna avbrytas en tid och påbörjas igen där man slutat. Vi fick skapa vår egen pedagogik, i den processen så har vi haft många experter, på många områden, för att få så bra utväxling det bara går.

Om vi tittar på oss i Sverige så har barnen hela tiden någon kring sig som kan läsa, skriva och räkna, då kan man lära efter hand, det finns en grundförståelse i samhället. Tittar vi istället på den fattigaste delen av befolkningen i de länder vi är verksamma i så finns det ingen person du kan vända dig till, och om det mot förmodan finns några personer som skulle kunna lära ut, så är de för få så det skulle ta alldeles för lång tid. Målet med vår satsning är ju att öka hastigheten och volymen av utbildade elever, för att de ska kunna bli resurser för andra, det är då vi får den snöbollseffekt vi vill komma åt.

– Men 400 personer låter ändå försvinnande lite när det är över 1,5 miljoner människor bara i Peru som inte kan läsa, skriva och räkna? 

– 400 är en bra början och dessa 400 har varit med oss i utvecklingsarbetet. Eftersom vi nu vet att det fungerar så satsar vi på att distribuera surfplattor med vår app installerad med helt andra volymer. Vi talar nu om en målsättning att om få igång 25.000 elever inom tre år. Kan vi få dessa att hjälpa oss i nästa steg så rullar snöbollen och inom ytterligare några år kanske vi är uppe i det mångdubbla, nu är det bara vår egen ekonomi som sätter gränser.

– Vad skulle du säga att eleverna, som genomgått programmet, har för kunskapsnivå i jämförelse med oss i Sverige? 

– Tiden de genomför programmet på är individuell, så är det naturligtvis med kunskapsnivån med, men om man generaliserar lite så skulle jag säga att de som lägst har en kunskapsnivå motsvarande tre år i svensk skola när det gäller läsa, skriva och räkna. Det kanske inte låter så märkvärdigt för många i Sverige men i dessa delar av världen kan det vara avgörande för hur framtiden kommer att se ut.

Vi har nu en dialog med Universidad Católica del Perú som ska validera utbildningen och vi ska utifrån detta dela ut ett betyg till de som genomför programmet. Vi tror att det blir en ytterligare drivkraft för de som ska genomföra programmet och också ett bra bevis att visa upp när de söker jobb.

– Det är ett stort projekt och en härlig vision du målar upp, hur har den här resan varit för dig personligen? 

– Lärorik! Jag har fått inblick i så mycket som jag inte ens kunde föreställa mig och jag har mött så många duktiga människor att jag känner ett genuint hopp om att vi alla går mot en bättre värld. Klart att man har vaknat många gånger på nätterna och frågat sig om vi kan orka med ett så här stort projekt och om vi har råd att ro det i hamn, men det har alltid övertrumfats av den glädje och energi som jag har haft förmånen att möta hos alla inblandade, och nu är vi i hamn, åtminstone den första hamnen:-)

– Vad ser du i nästa hamn? 

– Nu går vi in i flera jordbrukskollektiv i de fattigaste delarna av Peru, det ska bli en spännande resa i sig. Om det slår väl ut så kan vi accelerera ytterligare. En kunskapsvalidering från universitetet kring inlärningseffekten som jag nämnde tidigare är också viktigt. Översätta appen till portugisiska. Du ser, det finns mycket kvar att göra.

– Portugisiska för att ni ska in i Brasilien, förmodar jag, vad mera? 

– Vi har en stor andel spansktalande befolkning i till exempel USA, vi kan tänka oss att detta kan vara intressant för familjerna, det kan vara en av våra utmaningar.

– Till sist vill jag bara uttrycka min glädje över projektet och tack för att du ställde upp på den här intervjun, det var väl inte så farligt?

– Nej, det var mycket trevligt. Men du måste förstå att jag själv aldrig har sökt, eller haft något behov, kring uppmärksamhet för detta för egen del. Nu är jag gammal och gör det här för att projektet ska få de resurser det förtjänar, vi behöver vara fler som puttar på snöbollen, så tack i förskott till alla er som läser.

Intervjun med Gert genomfördes 2017